Min kamp / Karl Ove Knausgård ; översättning: Rebecca Alsberg. [1]

Under tvåhundratjugosju sidor gnällde mina tankar på ”rohypnollitteraturen”, den som håller läsaren kvar i en tanklös dimma. Sedan vände jag blad och *pang* - Knausgård hade mig i sitt grepp. ”De som i det här läget ropar på mer ande, mer andlighet, har inte begripit någonting, för det som är problemet är att det andliga har tagit över det hela. Allt är ande, till och med våra kroppar, de är inte kroppar längre, utan idéer om kroppar, något som befinner sig i himlen av bilder och föreställningar i oss och över oss, där en ständigt större del av våra liv framlevs . Gränserna mot det som inte talar till oss, det obegripliga, har upphävts. Vi förstår allt och det gör vi för att vi har gjort om allt till oss själva.” Innan jag kom till det här passaget väntade jag otåligt på Knausgårds filosofiska glimtar, och blev besviken varje gång. Efter passaget var jag där, i hans liv, medgörlig i berättelsens detaljrika rörlighet.